Konstnärlig gestaltning i en vårdmiljö

– Den konstnärliga processen under ett nybyggnadsprojekt på kvinnokliniken vid UMAS.


Utdrag ur Kandidatuppsats, Avdelningen för konsthistoria och visuella studier Lunds universitet Kanditatuppsats (KOV K01),15 hp,
ht-2007
Författare: Katrin Ingelstedt

..."Intervjuer med konstnärerna

Emir Krajišnik, född 1954 i Banja Luka, Bosnien Herzegovina, är utbildad på konsthögskolan i Belgrad men bor och arbetar i Sverige sedan mitten på 1990-talet. Krajišnik arbetar främst med skulptur och teckning och har tidigare utfört offentliga konstverk till bland annat ett flertal skolor i Gävle. Krajišnik bor och verkar i dag i Ystad och har blivit utvald att skapa 12 reliefer till den nyrenoverade gynekologiska akut-mottagningen samt operationsavdel-ningen på den kvinnokliniken.

Även om konstnärerna inte tilldelades några specifika kriterier eller önskningar om hur den konstnärliga gestaltningen skulle utformas, fanns dock den verksamhetsbeskrivning som kan ses som en hjälp för konstnären till förståelse för verksamheten och människorna på den plats de utförde sin gestaltning.

Den gynekologiska akuten beskrevs på följande sätt:
- har många besökande, ofta anhöriga med
- mycket oro!
- multietnisk patientgrupp

Operationsavdelningen och preoperativ avdelning beskrevs enligt följande:
- här ”möts alla”
- kejsarsnitt planerade och akuta, missfall, aborter, gynekologiska operationer mm
- alla patienter är avklädda, berövade sin identitet
- stressade
- alla patienter är oroliga
- ångestdämpande och motverka den ”sterila kliniska miljön”
- alla patienter är inte sovande, vid lokalbedövning är patienten vaken

I den skriftsammanställning som presenterades 2005 av den arbetsgrupp som ansvarar för den konstnärliga gestaltningen på kvinnokliniken, skriver Emir Krajišnik:

”Verket är placerat i en miljö där de flesta av patienter och personal är kvinnor, vilket har påverkat mitt val av form och motiv”.

Uttalandet känns självklart med tanke på den miljö som konstverken är avsedda för, men är kanske just därför inte heller helt okontroversiellt. Att en man skapar konst för kvinnor väcker nyfikenhet men skapar också vissa tvivel. Visserligen menar Krajišnik att han endast påverkats av den blivande publiken, men farhågor väcks ändå om en konst som stoltserar med något den inte kan hantera och som inte lyckas överbrygga en oförståelse och ett hinder för inlevelse från konstnärens sida. Det är med stor nyfikenhet jag möter Krajišnik för att se och höra hur han har tänkt kring dessa kvinnor och hur de tar sig uttryck i hans reliefer.

Det är på sätt och vis en lättnad att inse att det i Krajišniks arbete inte döljer sig en kamp om att hävda sig, stoltsera eller ta anspråk över ett alltför stort område. Istället talar han om verkens ständiga närvaro till platsen och närheten till betraktaren. Han återkommer vid flera tillfället till nödvändigheten att han ständigt har det praktiska livet som ska cirkulera kring konsten i tankarna. Det är viktigt att skapa en förståelse för platsen och människorna och utveckla konsten utifrån dem, därför har han också ägnat mycket tid till möten med både arkitekten men också med personalen som kommer att arbeta i den omedelbara närheten av hans reliefer, eller ”moduler” och ”frames” som han själv väljer att kalla verken.

Krajišnik har talat med kvinnor i alla åldrar om deras upplevelser av vården och försökt utgå deras tankar i arbetet med verken. Verken ska vara öppna, de ska kunna uppfattas och upplevas oavsett från vilken kultur betraktaren kommer från eller i vilken ålder hon är. Krajišnik berättar om hur han sökt efter delar eller bitar som framstår som neutrala men, som han upplever, ändå framför allt knyts till kvinnan idag och historiskt. Valet att använda sig av vackra mönstrade textilier är återkommande för alla relieferna och är framför allt den del i verken som han anser har en kvinnlig påverkan. Textilen är universellt, det är må hända inte endast ett kvinnligt material, men de flesta kvinnor har ändå, upplever han, en positiv relation till materialet.

Även andra materialval och detaljer av relieferna följer samma tankemönster; att väcka ett igenkännande från världen utanför sjukhuset. Igenkännandet ska avleda tankarna från den skrämmande situationen runt en operation om så bara för en kort stund, det var en tanke som väcktes vid mötet med personalen. För patienten som blir körd in till operationsrummet är situationen ofta full av obehag och fruktan för överlämnandet av den egna kroppen till någon annans händer. Personalen berättade om att de ofta talar om väder och vind med patienten för att försöka lugna och avleda oron, en idé som även konstverken bygger på. Krajišnik menar att verken inte ska uppfattas som en helhet som ska tolkas och förstås tillsammans, utan endast fungera som en ögonblicksbild som ska ge en direkt känsla. Således kan verket ha upplevts till fullo och framgångsrikt utövat sin effekt, även om betraktaren endast uppfattade ett tygstycke eller en del av en träram. Genom att skapa tydliga kontraster mellan de olika materialen i verket, framträder de olika delarna tydligare och uppfattas därför snabbare, vilket var en förutsättning för valet av placeringen.

För att nå betraktaren, som han själv beskriver som främst patienten, har Krajišnik valt att placera hälften av verken i taket i korridorerna utanför operationsrummen, han påpekar dock att den bestämda platsen för hans verk, det vill säga exakt var och hur de fästs i taket, kommer att beslutat i samråd med personalen på avdelningen. Situationen där patienten oftast kommer till avdelningen liggande till sängs menar han gav idén till placeringen. Meningen är att patienten ska kunna uppfatta skulpturen på väg in till operationssalen, även om det bara är för en sekund, och känna igen eller referera till vardagliga saker, händelser eller miljöer utanför sjukhusmiljön som verkar lugnande och avledande.

Han refererar till den typ av marknadsföring som på 70-talet användes i den amerikanska televisionen, där en bild endast visades i en tiondels sekund. Betraktaren skulle på så sätt omedvetet uppfatta delar eller färger av produkten och dras till denna i affären. Krajišnik menar att han kunde använda sig av metoden, men nu i ett positivt avseende. Tanken är att de korta mötena med skulpturerna ska ge en tröst och känsla av trygghet.

De skisser Krajišnik utvecklat under arbetets gång visar tydligast likheterna med hans tidigare verk. Det handlar om det linjära som kommer till utryck i både teckningar, skulpturer såväl som projektioner, där sirliga trädstammar bildar täta grenverk och skulpturer tunna stålvajrar virats till nystan. Skisserna börjar i abstrakta oformligheter, men får konkreta strukturer när former från omvärlden kommer in i processen och inspirerar arbetet till att övergå i en tredimensionalitet.

I det här fallet har stolens linjer legat till grund för alla relieferna. Den klassiska caféstolens böjda träribbor har dekonstruerats och omformats till en ny struktur, som trots sin förlust av funktion fortfarande ger betraktaren intrycket av den välkända stolens former. Träramen som är grunden för alla relieferna var ett självklart val, eftersom en stålram inte hade varit lämplig att placera över huvudena på patienterna. Trädet har en naturlig plats i luften, en svävande lätthet som är eftersträvansvärd, medan stålet har en dragning nedåt som skapar en osäkerhet för dem som passerar under.

Arbetsprocessen med ritningarna och modellerna är aldrig en rak utstakad väg, utan kan lätt ändra riktning då han plötsligt upptäcker en ny möjlighet i verket. En av relieferna som Krajišnik benämner ”biografen”, kan nämnas. Arbetet startade med formen av ett skepp, tillverkat av två bitar från en trästol. Formen var vacker i sig men kändes ensam och otillräcklig, och blev därför liggande under en tid. När han senare gjorde fler liknande skeppformer och fäste samman dessa bildades en intressant upprepning, som när han senare tillförde det mörkröda sammetstyget födde tankarna på biografsalongens rader av stolar. Biografen fungerade väl just i sammanhanget eftersom den är en öppen plats, som de flesta har positivt laddade erfarenheter av och som dessutom verkligen fungerar som en plats där tankarna och upplevelserna förflyttas ut ur rummet. Biografens värld har också tydliga kännetecken, som enkelt kunde anammas i det vidare arbetet med idén. Exempelvis tillfogades en liten nummerskylt i plåt och små tillverkade popcorn som fästes på det röda tyget. För att inte låsa betraktarens varseblivning valde Emir även att fästa ett vitt pärlhalsband som en ytterligare referent, då han insåg att både formen och tyget gav en känsla av värde och lyx som även det kunde fungera som en positiv tankeförflyttare. Krajišnik menar att de olika associationerna inte står i motsättning till varandra, då nya referenser alltid dyker upp och tillför verket en extra dimension.

Genom tidigare arbete med verk i offentlig miljö har Emir Krajišnik utvecklat en säker uppfattning om sin egen roll och ståndpunkt i beställningssituationen. Att skapa ett verk i en sådan situation ser han inte som begränsande utan snarare som utvecklande, och han omformulerar gärna ”begränsningar” till ”riktlinjer”, som istället för att binda eller förhindra konsten, ger nya utmaningar och skapar en annan slags kreativitet som ofta snarare leder konsten framåt.

En tydlig ståndpunkt som även återfinnes hos de aktuella relieferna är den tillåtande och respektfulla attityd som verken förmedlar. Det är inte acceptabelt att skapa upprörande och provocerande offentliga verk menar Krajišnik, särskilt inte i vårdmiljön. En konstnär som har en sådan inställning är oftast ute efter att skapa ett minnesmärke över sig själv, inte efter att låta konsten i sig själv utgöra en viktig del i människornas upplevelse av sin omvärld.

Skisserna
När det stod klart vilken del av kvinnokliniken Krajišnik skulle arbeta med, presenterade han skissförslag på de verk han ämnade utföra (bild 1-3). Speciellt för detta projekt var att rummet där verken skulle placeras inte fanns att beskåda i sitt färdiga skick, utan konstnärens enda möjlighet var att göra sig en uppfattning av avdelningen genom beskrivande skisser och ritningar.

Utvecklingen av verken syns tydligt när man ser på de tidiga skisserna från början av projektet. De tvådimensionella linjära formerna övergår sakta i en tredimensionalitet och de små detaljer som ska ge det direkta igenkännandet från en yttre värld ses endast fragmentariskt med i verken. Verken är ännu abstrakta och svårtydda. En ännu tidigare skiss (bild 4) som Krajišnik menar inte är specifik för just de här verken, visar väl de hur han arbetar med att sätta de första tankarna på pappret.

De färdiga relieferna ska placeras i centrala korridorer utan naturligt ljusinsläpp, vilket kräver luftiga, lätta former som inte förminskar rummet. I de fortsatta skisserna ses en förenkling av former och strukturer som förändrar tyngdkänslan men även underlättar betraktarens snabba varseblivning (bild 5-6). Exempelvis har den bronsliknande form (bild 3) som först presenterades byts ut mot lättare trämaterial och textilier. Störst skillnad ses i de tydliga kontrasterna mellan material, form och färg. Trädetaljer från stolar avgränsas mot textil och varje enskilt fragment i verket får stå för sig själv och kan uppfattas i sin enkelhet eller i relation till övriga delar av verket, det är upp till betraktaren.

De nästan färdiga verken (bild 7-8) saknar fortfarande en del detaljer, för att inte upplevas som alltför enkla. Detaljerna ska även fungera som en dörröppnare till verket för att betraktaren ska kunna känna igen ytterligare fragment från den yttre världen och få en större upplevelse av verken."...

© Katrin Ingelstedt 2008