En hyllning till långsamheten

En mycket trött morgon försöker jag komma fram till världen över en kopp te. Fast som vanligt har jag ögonen djupt i dagens tidningar. Men utan att jag riktigt vet varför glider blicken i väg mot spisen, skåpen. Jag ser mitt kök i ett mycket klart, närmast knastertorrt ljus, och där blir jag förvånat sittande: Är det så här det ser ut?

Vaneseendet är vår största fiende i en tid som snurrar allt fortare. Världen pågår medan vi försöker springa ifatt den. Retreat och spakurer förespråkas allt oftare för att bryta denna inåtgående varseblivningsspiral.

Fast kanske handlar det bara om att oftare bryta mitt i steget och förvandla sig till en aktiv betraktare, sjungande den ”långsamhetens lov” som var begreppet på allas läppar för något år sedan eller var det tio?

En hyllning till långsamheten, till betraktandet, till en avtvättad oförställd förundran inför den pågående omvärlden och dess ting, bjuder Emir Krajisnik i sin utställning på Örebro Konsthall.

Det är följaktligen ingen yvig historia. Besökarens roll av betraktare kanske mer än på länge understryks i den här utställningen.

Tvärtom ger utställningen ett ganska glest intryck. Den gömmer sig en smula för en övertänd blick triggad av bildvågorna som sköljer över oss utanför galleriets svala ljusa rum.

Här finns några iögonfallande målningar i större format, och några mindre med avbildade spretiga trädkronor i grafisk kontrast mellan monokroma grunder och grenverkets svärta.

Ett antal tuschteckningar av träd, försiktigt laverade i några fall, några frottage av en stubbes årsringar ingår också. En hel serie frottage återger den dekorativa form av ekerliknande gjutjärnsgaller som man ofta ser kring träd i framförallt storstäder. De presenteras som fragment på en skärm, men tittar man upp i taket finns de fullbordade som textila screentryck. Det liknar svarta solar som strålar ned på oss från den imposanta takhöjden.

Utställningen innehåller även ett videoverk och en ljusprojektion. Videon i lilla valvet skildrar
den till synes stillastående arkaiska scenen över en udde i Grekland med ljudet av syrsor och känslan av dallrande högsommarvärme. Som betraktare står man i ett tjockt lager doftande vetekorn och uppfylls av det utsträckta ögonblickets poesi.

Emir Krajisniks utställning handlar, som jag uppfattar det, om att erövra den rofyllda och öppna blicken, en sensibilitet skapad av det tillstånd som är utställningens titel: ”Exil”. Om att söka tingens avtryck, spåret efter händelsen, det svävande utsträckta tidsintervallets poetiska sötma.

Kanske att själva betraktandets essens blir allra tydligast i de två stora målningarna. Titlarna är ”Borderline I och II” och syftar på något som bryter sig utanför en bestämning eller normering.

Motiven påminner om stenblock, eller kroppar. I det amorfa som svävar mot en intensivt himmelsblå fond finns aningen både av en förfärdigad skulptur i upplösning och slumpens infall att låta ett stycke sten erodera till något som tycks ämnat, laddat med mening och tanke.

Det här är en utställning som skall filtreras genom en avslappnad blick som inte söker den logiska strukturen, då växer det lite glesa första intrycket till varma fläckar av poesi och närvaro.

Och läs gärna den fina utställningskatalogens fullständigt lysande text, skriven av poeten Aase Berg.